Sophie´s blogg

En dag till har passerat. En vecka har passerat. Tiden går väldigt fort och jag måste säga att det faktiskt känns väldigt bra att vara sjukskriven ytterligare en vecka till. Jag behöver det av en rad olika orsaker just nu. Min IBS i första hand, självklart. Medicien börjar göra verkan. Men den är så förbannat äcklig att äta och två ggr om dagen är en plåga. Men det går! I morgon ska jag börja springa igen, tänkte köra ett hyfsat träningspass, börja med att springa 4 km i normal takt och sen köra 2 km intervallträning och sen blir det nog lite styrketräning. Det känns som en bra start. Och så ska jag försöka komma i väg och intervallträna åtminstone 3 ggr den här veckan. Springa ska jag försöka göra varannan dag! Måste verkligen komma i hyfsad form till tjejmilen. Jag som skulle ha hela sommaren på mig, vart tog månaderna vägen? Milen känns avlägsen att jag klarar i denna form, men jag vill iallafall klara 6-8 km i hyfsat tempo, jag är tacksam att jag har hyfsad grund kondis. Men jag måste ge järnet om jag ska få en tid som jag faktiskt kan vara nöjd med. Jag försöker komma på ursäkter till varför jag inte har tränat?! Men ändå ursäkten jag kommer på är att tiden bara försvann, sommaren försvann. Sen jag ramlade i skogen och gjorde illa mig rätt skapligt så har tiden bara runnit i väg. Helt sjukt. Känns som härom veckan jag gjorde sörtdykningen,. men det är ju åtminstone 2 månader sen. Vart tar tiden vägen?


Träffade Ida, Martin, Mitch, Chrich, Kevin och Mitch brud Sophie, känndes skönt att komma hemmifrån lite och tänka på annat.. Men jag kunde inte stanna så länge eftersom Jocke behöver mig här hemma. Men jag fick skingra tankarna lite och suga in lite ny energi. Nu orkar jag nog ge mer här hemma! Det är tungt att se honom så här sjuk, men jag måste klara det.. Det finns ingen annan som kan det och jag är starkare än vad jag tror nog. Kände mig lite ledsen när Kevin släppte av mig, men han är så underbar! Han trösta mig och jag kände verkligen att han alltid alltid kommer finnas för mig - jag älskar honom otroligt mycket! Min bästa vän!  Det kommer lösa sig. Snart kommer mamma hem igen och då är vi två som kan kämpa. Men att mamma klara av det här varje dag är för mig en gåta. Vilken stark kvinna min mamma är! Superwoman!!! För mig är det mer än jobbigt att gå igenom det här, men som syster har jag egentligen bara en biroll. Han är hennes son. Hennes barn. Det måste ju vara 10 ggr värre för henne än för mig. Men hon klarar det. Visserligen hjälpt vi åt mycket. Men hon klarar av att leva så här! Jag beundrar henne, min mamma! Hon förtjänar den här semetsern i tunisien! Och jag är glad att jag kan vara till hjälp här hemma.

Nu ska jag försöka se om vi kan gå en promenad, jocke jag och Leo. eller se en film kankse? :)

Jag kämpar på. . . 




mina underbara syskon